Tankar utifrån Markusevangeliet 6:30–44 och midsommardagens tema om Skapelsen.

Tankar utifrån Markusevangeliet 6:30–44 och midsommardagens tema om Skapelsen.

Vi får följa en av Jesu lärjungar och höra om hans upplevelse och få del av tankar just då och även lite senare.

Vilken härlig sommardag det var. Ibland sken solen så härligt intensivt att man blev varm i hela kroppen. Men sen kom något litet moln och dämpade värmen. Vattnet kluckade mot båten och en svag bris fläktade så där skönt. Och nu var vi på väg till något ställe där vi skulle få bara vila och ha det gott med Jesus.

Vi lärjungarna hade fått vara på vårt egna första uppdrag och det mesta hade gått bra. Vi hade pratat om vad Jesus sagt och gjort och vad vi trodde om honom och många hade lyssnat på det. Men det var tröttande och anspänningen hade varit stor och nu var vi trötta och var på väg mot vila och återhämtning. Och jag kände att det verkligen behövdes.
Vi började närma sig land, men det var något som inte stämde. Det var inte en öde strand. Det var fullt med folk där. Det som skulle bli en återhämtning blev något helt annat. Människor som var intresserade av vad Jesus hade att säga hade följt efter och gått runt sjön och nu var de där och tog emot Jesus och lärjungarna när vi kom iland.
Jag hoppas verkligen att Jesus säger ifrån att vi behöver få vila ut nu och att han skickar iväg alla.
Men det gjorde han inte.
Istället börjar Jesus prata med dom och han pratar länge, i flera timmar och det börjar snart bli kväll och jag känner att jag verkligen börjar bli hungrig och behöver lugn och ro.
Så jag sa till Jesus: ”Det är ju så många här och snart är det mörkt och vi har inget att äta. Vi måste skicka iväg dom till byarna omkring för att ordna mat, och så behöver vi lugn och ro också.”
Men Jesus tittar på mig och säger: ”Du kan väl ordna något att äta så kan jag fortsätta att tala en stund till. Jag är inte färdig.”
Men ser du inte hur många det är?, säger jag. ”Det skulle ju krävas en hel årslön för att köpa mat till alla. Jag har, jag menar vi har inte så mycket pengar.”
”Vad har ni?
”Vi har lite mat som inte ens räcker till oss. Fem brödbullar och två fiskar.”säger jag efter att kollat med lärjungarna.

”Så bra.” säger Jesus och så sa han åt oss att sätta oss i matlag där det finns mjukt gräs i närheten. Han tog fiskar och bröden, lyfter upp dom, ser mot himmelen, tackar Gud och börjar dela dom och bad oss dela ut till alla. Vi lärjungar gjorde som han sa och det är så konstigt för trots att det var så många som får en del av bröden och fiskarna så finns det alltid kvar lite att dela till någon annan. Och när vi alla har ätit oss mätta sa Jesus till oss att samla ihop det som är kvar. Och vi samlar in det i tolv korgar och då var vi flera tusen som ätit oss mätta av dessa få bröd och fiskar.

Ja, det var så jag minns det. Det var förvirrande och jag har tänkt mycket på vad som hände och vad det skulle betyda, om det nu betydde något.

Så här tänker jag nu:

Jesus brydde sig verkligen om alla. Inte bara oss lärjungar eller de som trodde på vad han sa, utan alla.
Och jag tänker på att det det som hände där på grässluttningen liknar vad Gud gjorde med det judiska folket som var på flykt från Egypten och gick omkring i öknen i 40 år. Han tog hand om dom. Han gav dem mat. Han visade dom vägen genom öknen, även och det tog 40 år.
Och jag tänker att det också finns likheter med en Herde som tar hand om sin hjord. Han samlar ihop dom och ger dom det de behöver. Och hjorden är också större än bara människor. Den innefattar hela vår skapelse. Från den minsta myran till den största bergskedja eller ocean och allt som ryms i den.
Och så tänker jag att om jag nu vill följa i Jesu spår så är det också min uppgift att ta hand om både vår jord och de människor som finns här. Det handlar både om hur jag konsumerar och använder den och hur vi kommunicerar med andra. Om hur jag uppmuntrar andra att göra med vår jord, vårt samhälle och alla människor på vår jord. Och att försöka att göra den till en bättre plats att leva på så långt jag nu kan. Och med Guds hjälp kan det räcka långt.

Det är så jag tänker nu…

Ctefan Brochmann